Byejjs - Yᵒᵘ Oᶰˡʸ Lᶤᵛᵉ Oᶰᶜᵉ..

Suddenly it stroke me. - Ibland slår de egentligen mest uppenbara tingen till och visar sitt värde. De ting man tidigare förbisett och tagit som ännu en del av sitt liv som passerar förbi utan vidare uppoffring

Det har aldrig någonsin varit klarare för mig än det är nu. Att en sådan otroligt liten sak som att mamma kommer hem och berättar om en tjej på IB som nästintill kommit hem halvdöd från skolan - det efter andra året på linjen. Tjejen som både var smart och klartänkt hade behövt psykisk hjälp från sina föräldrar bara pga all press på plugget inom linjen. - För mig är detta något sinnessjukt skrämmande. Jag har aldrig varit den som behöver rådfråga mona föräldrar, jag har varit den soom genomgått allt by myself och endast nonchalerat mina nära och käras frågor.. Plugget för mig har alltid varit lätt och det absolut sista jag behövt oroat mig för - ska detta fenomen helt plötsligen bli den del av mitt liv som jag inte kan hantera? Vem är jag om inte denna tjej som har hjärnan till allt och inget? - Svaret på denna frågan vet jag själv inte. För den dagen då pllugget tar över mitt liv och övergår till den del som jag inte klarar av på egen hand - den dagen är den dag då jag inte längre vet vem jag är och vad jag är kapabel till. Det ända jag har är min hjärna. - Min hjärna är för mig det jag hanterar som bäst, den del av mig som sticker ut ur mängden.

Jag är rädd för att förlora mitt liv och allt det jag hitintills levt för. Jag är osäker på mig själv och om jag kommer ha orken eller ens valet till att hålla kvar vid de ända jag håller kärt - mina vänner. Fram tills nu trodde jag på en framtid med mina nuvarande vänner och fram tills nu var jag den som satt med de positiva argumenten inom detta men helt plötsligen undrar jag om dessa tidigare positiva argument egentligen bara varit en dröm utan kunskap. Det sista jag vill på denna jord är att förlora mina vänner men ibland kommer det till den punkten då det ända val man har är att förlora sig själv eller sitt förflutna. Man har alltid ett val - men vad gör man när det ena alternativet är alldeles för uppenbart för att göra ett annat val? Som den realistiska person jag är är jag nog rädd för att jag måste inse vart slutet är - mitt uppe i allt plugg och all desperation, som suddenlly ses vara den ända delen utav ens liv och därefter punkt. Mitt självförtroende är högt men jag är vettskrämd för att den inte ska räcka till - jag har inte bara valt ett gymnasium utan också en invävd högskola. När jag hör detta från andra som genomgått det jag nu ska genomlida, låter det helt plötsligen som den största personliga utmaningen jag någonsin varit med om. Antingen övervinner den mig eller tvärtom.. "Suddenly, the only part of life that I knew - became