The illusionist.
- The Illusionist handlar om en trollkarl vid namn Eisenhamn och hans barndomskärlek, som är av betydligt högre socialt rang. Under ungdomsår drogs de ifrån kärleken och gled isär under en lång tid.. Eisenhamn var under en längre period en visionär - som reste jorden runt för att förbättra sina magiska konster och under sin första konsert i Wien når han succé. Inte långt efter det, kom kronprinsen på en utav hans föreställningar med hans ungdomskärlek till sällskap. När han bjuder upp henne på scenen som "provdocka" inser de båda genast att de återförenats med sin tidigare kärlek. Med hjälp utav sina kreativa sidor kommer den såkallade illusionisten på ett sätt att få tillbringa resten utav sitt liv med kronprinsens betrodda kommande fru..
Denna filmen var genialisk. Ni vet ett sånt där slut som man bara gapar åt utav fascination.. - Påminner dock väldigt mycket om "The Prestige" (som jag också kan rekommendera er!!) - men ser faktiskt ingenting negativt i det, då de har olika handlingar och budskap. "The Illusionist" är indelad i två helt olika genres kan man nästan säga - romantik och kriminaldrama. Vi får följa den förbjudna kärleken mellan trollkarlen och den kommande prinsessan, men inte till sådan stor överdrift att man kan kalla den för en kärleksfilm. - Halva filmen består utav en utredning av mordet på prinsessan och man ser tydliga splittringar i de högre sociala sällskapen. Även under dessa tidiga sekel i Wien, så har pengarna en otroligt stor roll att spela. Samhället är uppbyggt på smutsiga pengar, förblindade samveten och dömande blickar - har man pengar, så har man också helt andra och bättre villkor att leva på..
Jaja, ska försöka bortgå från mina djupa analyseringar nu haha och kan gladeligen rekommendera filmen istället!! ;) Det är de små detaljerna som räknas - och även om jag påpekat det för mig själv tusentals gånger, så blir man alltid lika förvånad när slutet visar sig haha.. Som vanligt är det en kamp mellan pengarnas och kärlekens makt - hjärnan och hjärtat. Kan trots denna fina kärlek som man får se i filmen säga att kärleken övervinner förnuftet - If we're thinking outside the box. Jag är rädd för att kärlekens makt någon gång ska övervinna mina egna ambitioner.
Update: Glömde att skriva att filmen är väldigt OLOGISK med tanke på alla magiska krafter osv.. Detta hade inte varit möjligt i verkligheten, vilket gör det svårare för oss realister att lista ut slutet hah. ;) Dock får man ha överseende med detta - filmen är ju at least a good one!!
Picture "barrowed" by Stefan, true story though!!
"the only part of life that I knew - are now the only thing without knowledge."
Suddenly it stroke me. - Ibland slår de egentligen mest uppenbara tingen till och visar sitt värde. De ting man tidigare förbisett och tagit som ännu en del av sitt liv som passerar förbi utan vidare uppoffring
Det har aldrig någonsin varit klarare för mig än det är nu. Att en sådan otroligt liten sak som att mamma kommer hem och berättar om en tjej på IB som nästintill kommit hem halvdöd från skolan - det efter andra året på linjen. Tjejen som både var smart och klartänkt hade behövt psykisk hjälp från sina föräldrar bara pga all press på plugget inom linjen. - För mig är detta något sinnessjukt skrämmande. Jag har aldrig varit den som behöver rådfråga mona föräldrar, jag har varit den soom genomgått allt by myself och endast nonchalerat mina nära och käras frågor.. Plugget för mig har alltid varit lätt och det absolut sista jag behövt oroat mig för - ska detta fenomen helt plötsligen bli den del av mitt liv som jag inte kan hantera? Vem är jag om inte denna tjej som har hjärnan till allt och inget? - Svaret på denna frågan vet jag själv inte. För den dagen då pllugget tar över mitt liv och övergår till den del som jag inte klarar av på egen hand - den dagen är den dag då jag inte längre vet vem jag är och vad jag är kapabel till. Det ända jag har är min hjärna. - Min hjärna är för mig det jag hanterar som bäst, den del av mig som sticker ut ur mängden.
Jag är rädd för att förlora mitt liv och allt det jag hitintills levt för. Jag är osäker på mig själv och om jag kommer ha orken eller ens valet till att hålla kvar vid de ända jag håller kärt - mina vänner. Fram tills nu trodde jag på en framtid med mina nuvarande vänner och fram tills nu var jag den som satt med de positiva argumenten inom detta men helt plötsligen undrar jag om dessa tidigare positiva argument egentligen bara varit en dröm utan kunskap. Det sista jag vill på denna jord är att förlora mina vänner men ibland kommer det till den punkten då det ända val man har är att förlora sig själv eller sitt förflutna. Man har alltid ett val - men vad gör man när det ena alternativet är alldeles för uppenbart för att göra ett annat val? Som den realistiska person jag är är jag nog rädd för att jag måste inse vart slutet är - mitt uppe i allt plugg och all desperation, som suddenlly ses vara den ända delen utav ens liv och därefter punkt. Mitt självförtroende är högt men jag är vettskrämd för att den inte ska räcka till - jag har inte bara valt ett gymnasium utan också en invävd högskola. När jag hör detta från andra som genomgått det jag nu ska genomlida, låter det helt plötsligen som den största personliga utmaningen jag någonsin varit med om. Antingen övervinner den mig eller tvärtom.. "Suddenly, the only part of life that I knew - became
Det har aldrig någonsin varit klarare för mig än det är nu. Att en sådan otroligt liten sak som att mamma kommer hem och berättar om en tjej på IB som nästintill kommit hem halvdöd från skolan - det efter andra året på linjen. Tjejen som både var smart och klartänkt hade behövt psykisk hjälp från sina föräldrar bara pga all press på plugget inom linjen. - För mig är detta något sinnessjukt skrämmande. Jag har aldrig varit den som behöver rådfråga mona föräldrar, jag har varit den soom genomgått allt by myself och endast nonchalerat mina nära och käras frågor.. Plugget för mig har alltid varit lätt och det absolut sista jag behövt oroat mig för - ska detta fenomen helt plötsligen bli den del av mitt liv som jag inte kan hantera? Vem är jag om inte denna tjej som har hjärnan till allt och inget? - Svaret på denna frågan vet jag själv inte. För den dagen då pllugget tar över mitt liv och övergår till den del som jag inte klarar av på egen hand - den dagen är den dag då jag inte längre vet vem jag är och vad jag är kapabel till. Det ända jag har är min hjärna. - Min hjärna är för mig det jag hanterar som bäst, den del av mig som sticker ut ur mängden.
Jag är rädd för att förlora mitt liv och allt det jag hitintills levt för. Jag är osäker på mig själv och om jag kommer ha orken eller ens valet till att hålla kvar vid de ända jag håller kärt - mina vänner. Fram tills nu trodde jag på en framtid med mina nuvarande vänner och fram tills nu var jag den som satt med de positiva argumenten inom detta men helt plötsligen undrar jag om dessa tidigare positiva argument egentligen bara varit en dröm utan kunskap. Det sista jag vill på denna jord är att förlora mina vänner men ibland kommer det till den punkten då det ända val man har är att förlora sig själv eller sitt förflutna. Man har alltid ett val - men vad gör man när det ena alternativet är alldeles för uppenbart för att göra ett annat val? Som den realistiska person jag är är jag nog rädd för att jag måste inse vart slutet är - mitt uppe i allt plugg och all desperation, som suddenlly ses vara den ända delen utav ens liv och därefter punkt. Mitt självförtroende är högt men jag är vettskrämd för att den inte ska räcka till - jag har inte bara valt ett gymnasium utan också en invävd högskola. När jag hör detta från andra som genomgått det jag nu ska genomlida, låter det helt plötsligen som den största personliga utmaningen jag någonsin varit med om. Antingen övervinner den mig eller tvärtom.. "Suddenly, the only part of life that I knew - became
My thoughts about..
Kom att tänka på en lite rolig sak.. - Hur otroligt olika syn på killar som alla tjejer har. Vissa gillar utländska, andra killar utav en speciell etnisk härkomst - somliga föredrar beniga medans andra attraheras utav muskulösa killar.. En ganska kul fråga att diskutera egentligen och själv måste jag säga att jag föredrar killar från Norden!! Vet inte vad det är, men har vääldigt svårt för att tycka utländska killar är snyggare än nordiska. Självfallet finns det undantag men oftast så är det nordiska killar som gäller!! :) Araber, kineser och mörkhyade är nästan uteslutna från min lista över potentiella snyggingar. No offence, men finner helt enkelt oftast inte de som snygga.
- Sen finns det självfallet de ansiktsdrag/kroppsdelar som varje individ faller för och för min del blir det nog.. Käkbenen (manligt!!), blicken i ögat och BRÖSTMUSKLER!! :love: Vet inte huuur ofta jag tjatar om att killar måste ha "bröst" som jag säger haha.. - Nej men finns verkligen inget mer avtändande än killar som bara är helt släta över brösten, är liksom boy-ish If you know what I mean..? Sen ska inte killar heller vara föör beniga, hellre lite kött på benen än rena skeletten som visserligen gör att killarnas sexpack kommer fram när de är för smala.. Killar i våran ålder dvs 16-års åldern har ju en tendens till att vara överdrivet smala och därav dyker det s.k. sexpacket upp när de spänner sig.. Svårt att förklara but yeah..
- And then at last.. Personligheten. Kan säga såhär - en kille med humor, glimten i ögat, helst fint leende, en lättsam typ som både kan vara romantisk och spontan, ha en HJÄRNA både kapabel till att tycka och tänka, analysera och vara fylld med kunskap så att man inte får någon totalt korkad kille (!!! :mad: klarar verkligen inte av korkade personer) och självfallet vara sådan som person att han kan visa ens värde för honom, framför nära & kära. :) Gärna lite tuggmotstånd (haha) så att man kan tjafsa lite då & då, retas och ha sina olika åsikter..
Unfortunately, there are no destiny decided for us - we are on our own, how frightening as it sounds'
- Jesus christ.. Hur många som helst har åkt till sina hemländer i Jugoslavien nu och man blir ju bara så sinnessjukt deppig av att tänka på vart man själv befinner sig.. Fine, jag älskar Sverige men känns som om jag har befunnit mig här nu way to long och saken blir ju inte bättre utav att se en massa bilder på utlandet (!!) Egentligen så var det inte så längesen jag var utomlands men ibland får jag bara ett sug efter att åka bort.
Jag längtar verkligen tills den dag då jag kan bo utomlands och har möjligheten till att besöka alla världens länder - Thailand så som Vitryssland. - Krigszon som solsemester.. Efter att ha sett Nobels testamente och varit utomlands två gånger de två senaste åren (Skandinavien räknas inte) så drömmer jag verkligen om ett jobb som utrikeskorrespondent. - Jag vet att det är att satsa högt inom journalistiken och jag är väl medveten om att utrikeskorrespondenter inte har så mycket till fritid, men för mig är det verkligen en dröm att få rapportera från ett annat land och analysera kring dess problem. Familj är ändå ingenting för mig och det skrämmer mig inte att det finns de korrar som dött eller blivit allvarligt skadade. - Att bli korre för mig vore inte bara ett arbete utan faktiskt något självstärkande och den del utav mitt liv som jag faktiskt uppskattar. Hur många utbildar sig inte till jurister, läkare osv och lever sedan den bättre halvan utav sitt liv UTANFÖR jobbet..? - Man ägnar väl förmodligen mer än halva sitt liv till att studera, arbeta och utföra nödvändigheter som man helst sluppit, varför inte njuta utav denna delen också?
Efter mina tre år på gymnasiet dvs IB-linjen för min del, tror jag nog att jag lär studera i London och förbättra min engelska så mycket som möjligt där samtidigt som jag förhoppningsvis läser Journalistik på högre nivå. Sedan får jag se vart jag tar mig - för dessvärre finns det inget öde som redan är bestämt, utan man måste skapa sin egen framtid. Skrämmande men också en möjlighet till att utvecklas..
